gotanapalmheart ♕

Det skulle kunna ta mig alldeles för lång tid att skriva det här. En halvtimme kanske. Någon dag, om jag ska begagna det jag lärt mig under mina tre år - att låta texter vila, att återgå och göra om. Göra rätt. Jag vet inte hur många texter jag bearbetat under min gymnasietid, än mindre hur många jag skulle kunnat skriva, om det inte vore för all tid jag lagt ner på att förändra det jag först skrev.
Det är lite illa det där. Jag menar, jag borde haft ett specifikt mål med det jag skrev först, det där med att förmedla känslor och så vidare, ni vet. Istället för att göra det har jag fått göra om och göra rätt och gjort någon annan nöjd, samtidigt som jag filat bort udden av det som är jag. Kanterna, flisorna, det som gör en bra text till en bra text och inte till en perfekt formad skulptur, grunden gjord av mig, de viktigaste formerna skapad av någon annan.

Men. Icke att förglömma. Det finns många fagra ting med att bearbeta en text, och jag älskar dem alla, men just denna kommer inte att bearbetas alls. Ha överseende med det, fantastiska skapelser.

Jag heter Ellinore. Alltså inte Emelie, utan Ellinore. Uttalas Ellinåår, alltså inte Ällinåår eller Ellinårr eller dylikt. Ellinore, as simple as that. Jag är Emelies kompis (uttalas Ämeli, enligt mig) och det är, som bekant, hennes blogg ni läser.
Eftersom ni med största sannolikhet har en potentiell relation till Emelie, eftersom ni faktiskt läser hennes blogg, tänker jag inte ge någon vidare presentation om henne. Dessutom kanske den är felaktig, vilket skulle kunna leda till meningsskiljatigheter som kan just skilja på både vänner och det ena med det andra. Därför tänkte jag kort berätta om ett av mina stora intressen utöver livet självt, nämligen om mig. Ni kommer inte vinna något på att läsa det, än mindre lära er något om det. Det är helt sonika tidsfördriv, men det är visserligen sådant man söker när man läser bloggar, inte sant? Okej. Shoot!

Jag heter Ellinore, det visste ni redan. Jag är 18 gammal men tappade åldersuppfattningen någon gång vid 16 och förstår inte vart tiden sprungit iväg. Förutom när Jonas Gardell frågade mig hur gammal jag var och jag, tydligen helt plöstligt, befann mig ett år framåt och påstod att jag var 17 när jag var 16. Jonas, om du läser det här: Förlåt! Jag är 18 år nu. Men i alla fall. Jag bor i Kil som är en ort som det snackas mycket skit om. Jag försvarar inte något eller någon, men ni som snackar har jag en liten hälsning till: Håll käften. Jag har inte valt att bo här, och att då höra er bräka som frigida får om hur värdelöööst Kil är gör mig bara provocerad. Vad väntar ni er att jag ska svara? "Förlåt, jag ska bättra mig och tänka på val av ort att växa upp på nästan gång jag gör det". Suckers.
Jag tar strax studenten, om kanske tolv dagar, och det är både skrämmande och glädjande. Alla som påstår att det är världens grej har a) inte varit med om mycket, och b) kommer med största sannolikhet inte vara med om mycket annat heller. Studenten ska bli trevlig, javisst, men tolv år i skolan är nästintill obligatoriskt i dagens samhälle och tamejfan ingen bragd att ta sig igenom. 
Jag är gräsligt smart men orkar inte alltid leva upp till det. Det är krävande att alltid ha svar på allt eftersom man då måste vara den som förklarar - att svara "jag vet inte" går liksom så mycket snabbare. Vissa har svårt att förstå min humor som egentligen är ganska elak eftersom den anspelar på andra människor - jag är ganska ironisk, pessimistisk och sarkastisk - men samtidigt älskar jag människor högt och menar inget illa, vilket mina närmsta vet om. Dessutom tycker jag själv att jag är fasligt rolig när jag låtsas som att jag är dum, men det förstår inte somliga som då helt sonika tror att jag är just osmart. Det är lite pinsamt det. Men innerst inne slår jag kullerbytta av glädje. Fy fan vad skoj jag är.
Jag älskar musik så till den milda grad att min kropp någonstans inom en snar framtid ska smyckas med en G-klav. Eller ett ankare, men det har ju förstås inget med musik att göra utan med min tro om att just hoppet alltid finns där. Vilket det gör. Skulle jag dock välja ett citat skulle det inte vara något kärringaktigt som CARPE DIEM FÖRFAN utan "Time will tell" eftersom jag de senaste åren levt farligt mycket efter det. Vi får se. Det löser sig. Tiden har faktiskt en jäkla förmåga att se till att det blir just så. 
Jag låtsas att jag är en stark människa även om jag ibland får panik och behöver prata. Men jag har svårt för att öppna mig, och när jag väl gör det blir det så starkt att det bara väller ut, alla skyddsmurar raserar och jag fullkomligt kapitulerar inför mina verbala attacker. Sedan tar jag mig samma, torkar bort svetten och tårarna och börjar hamra ihop den där muren igen. Och eftersom det är så slitsamt påminns jag om att det inte är värt att rasera den allt för ofta.
Jag har på senare tid, för typ fem minuter sedan, insett att jag borde tacka för mig för nu, speciellt eftersom det är älskade Eurovision Song Contest om sisådär tjugo minuter och jag, som är nördig och töntig from the bottom of my heart, kommer att sitta som uppslukad de närmsta timmarna.

Vet ni vad? Sköt om er, snälla, så hörs vi!
Fridens liljor
/ E